Cecilia Leijon-Fröjd

Jag satt och tänkte på en sak vår lärare idag sa på engelskan. Hon frågade oss elever varför vi är så "betygskåta"? Ingen av oss gav henne något ordentligt svar. Jag tror att det har väldigt mycket att göra med vad man själv vet att man kan. Om jag vet att jag är jätteduktig i t ex. svenska och jag vet att jag kan skriva, stava, är jätteduktig på grammatik. Det är ganska självklart för oss elever att vi vill ha ett bra betyg. Men om man tittar på ett annat ämne som man inte är så himla duktig i som t ex. estetisk verksamhet, man vet att man inte är duktig på att spela teater eller ta kort eller vad man nu gör på estetisk verksamhet. Men ändå känner man att man försöker, lyckas man inte blir vi besvikna på oss själva men ändå gör vi inte så mycket åt att vi får ett G. Vi kanske inte kämpar så pass mycket för att få ett VG. Om man kämpar allt man har och verkligen ger allt men ändå bara skriver G på allting, då tycker jag att man är värd att få åtminstone en liten komplitering för att kunna få VG. Något som skulle vara bra i betyget är, hur flitigt man jobbar. Något som jag själv tycker ska vara med är hur man är i skolan, alltså uppförande. Jag känner att jag går emot mig själv lite grann här eftersom jag är medlem i SSU. Men bara för det behöver man inte stå för allt de tycker.

 Men varför blir vi besvikna om vi inte får MVG?
Jag tror att det har väldigt mycket att göra med kraven på sig själv. Om jag är duktig på språk så är det klart att jag engagerar mig mer för att det är roligare, men samtidigt kräver jag mer av mig själv när jag vet att jag kan saker. Men som jag skrev tidigare så måste vi nog tänka om vi elever. Man kan inte kunna allt , inte vara bra på allt. Men varför begär vi det? Jadu, det kan jag fundera på länge. Om vi ska se till mina betyg så kommer jag gå ut med max två G, minst tre MVG och resten VG. Då undrar ni säkert om jag är nöjd? Ja, det måste jag säga att jag är. För de två G som jag tror jag kommer få är pga en viss lärare som jag absolut inte gillar... Jag har så svårt för henne så det finns inte. Jag tror att jag skulle kunna få VG i en av kurserna men det får vi se. Jag ska försöka i alla fall.

Om vi ska titta på mina krav i skolan. De är rätt höga måste jag själv säga. Jag sätter "ribban" för högt i många ämnen tror jag,men ändå känns det bra att jag lyckas få bra betyg. Kanske hjälper det med att ha höga krav? Men och andra sidan gör det att jag har stor press på mig själv så jag till slut bryter ihop. Det har hänt några gånger under det här första året. Jag har lärt mig väldigt mycket av det måste jag säga. Om vi tittar på språk så är jag rätt duktig, inte ett MVGbarn, men jag känner att jag har möjlighet till MVG om jag kämpar och lägger ner jättemycket tid. Men jag är för bekväm för det. Jag är rätt nöjd med ett VG i både svenska och engelska. Men när jag fick G på ett engelskaprov i början av 1an höll jag på att börja gråta. Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett G i engelska. Det har varit tabu hela vägen. Under högstadiet hade jag i stort sätt MVG i allt jag gjorde i engelskan. Men nu är jag lite bekvämare vilket gör att jag är nöjd med VG. Jag känner inombords att jag skulle kunna klara ett högre betyg, men det får vi ta itu med nästa termin när jag har samlat krafter under sommarlovet.

Jag har tänkt på er som inte har det så lätt i skolan. Jag pekar inte ut någon utan alla i hela Sverige som har det lite jobbigare än vad jag har. Varför jag inte får MVG i alla ämnen är för att jag inte orkar plugga och engagera mig speciellt mycket. Men för er som kämpar för ett G måste tycka att det är jättejobbigt när någon annan i klassen kommer ut och ser jätteledsen ut för att ha fått ett VG. Jag kan tänka mig hur det känns. Jag skulle känna mig förnedrad och en respektlöshet mot er andra som har det tuffare i skolan. Men skillnaden på att ha det svårt i skolan och skita i skolan är stor. De som försöker men har det jättesvårt är värd extra cred för att de åtminstone försöker. Men sen har vi raka motsatsen, såna som bara får nya och nya inlämningar och prov, men skiter i dem. Sen sitter de och klagar på att de inte orkar med skolan och att det är så jobbigt att ha så mycket. Sådana människor blir jag faktiskt rätt trött på. Det är bara deras eget fel om de skiter i skolan. Det är bättre att gå till skolan, göra sitt bästa, få ett G och gå hem. Jag förstår inte vad som är så himla svårt? För de som har svårt i skolan förstår jag helt men inte de som bara skiter i allt och skolkar hela tiden. Usch på er som inte ens försöker!

En annan sak jag irriterar mig på (nu när jag ändå är igång) är folk som inte tar sitt ansvar i gymnasiet. Det är en frivillig skola som vi själva har valt, inriktning och allt. Det är vårt ansvar att vi får saker och ting gjorda. Vi gör det för vår skull inte för våra lärares. När man blir sjuk och är borta några dagar. Vad gör du då åt allt du missat? Går du runt till de olika lärarna i skolan och frågar vad de gjorde på förra lektionen, eller väntar du tills nästa lektion och säger: men jag var sjuk förra gången... Sånt tål inte jag. (förlåt om några av mina vänner gör så , men jag känner så här). Vi är snart vuxna människor och vi har eget ansvar för vår utbildning. Jag skulle aldrig klara av att bli lärare. Att varje lektion få höra: jag var sjuk förra gången så jag har inte gjort den uppgiften... Jag skulle lacka ur direkt och tala om för eleverna att de inte går på lågstadiet längre. Eget ansvar är nyckelordet på gymnasiet.

Jag skulle kunna räkna upp hur mycket saker som är otroligt dåligt med elever på gymnasiet. Jag känner att jag klankar på mig själv, men egentligen inte för jag tar inte åt mig av min egen kritik för att jag vet att jag tar mitt ansvar. Dessutom inte bara i skolan, jag gör allt annat när jag kommer hem. Lagar mat, diskar och allt annat som er mor och far gör för er när ni kommer hem och sätter er vid soffan. Men det kanske är det som gör mig till en mer ansvarsfull människa i skolan också? vad tror ni? Har ni några synpunkter på det jag just skrivit. Lämna gärna en kommentar!

Nu när jag fått ur mig lite tankar och irritations moment kan jag äntligen gå och lägga mig!

Puss <3


i miss you...