Cecilia Leijon-Fröjd

Dagen då jag talade om hur jag kände, nästan hela vägen. Jag har nu talat om för mina närmsta innebandyvänner och min tränare att jag lägger ned innebandyn nu. Det är en skön och lättad känsla av att slippa bli besviken varje gång man kliver ut på planen och få höra att det är dags att sitta på bänken. Den känslan är jag trött på så det var bara bra. Jag har gått och funderat på de här hela dagen.

 

Imorse när jag stod på crosstrainern hade jag alldeles för mycket tid till att tänka vilket ledde till att jag var tvungen att kliva av för jag bröt ihop. När jag väl pratade med min tränare och var klar fick jag en fruktansvärd huvudvärk men det tror jag var ett bevis på att spänningarna och oron äntligen släppte.

 

Den tråkiga känslan är att lämna alla i laget. Stämningen som är när man kommer till träningen är härlig! Sen alla i laget är så snälla och glada, dem kommer jag sakna. Nog för att jag känner några på sidan av men ändå. Tror däremot att jag får vara med på avslutningen får jag hoppas men det visar sig.

 

Annars har dagen bestått av ett träningspass på morgonen, en arbetsintervju där jag verkligen inte kommer tacka ja till provisionlön, NO WAY! Svängde förbi träningen som sagt och lättade hjärtat lite. Dock har jag inte berättat för alla att jag slutat men ska göra det snart. När den var över följde Karin med hem och åt lite tacopaj som snälla mamma gjort samt tittade hockey, Djurgården- Leksand där dessvärre DIF förlorade med 1-3... Men men bara att ta nya tag för vi ska tillbaka till ELITSERIEN!!!

 

Nu sova!

 

Imorgon blir en lång resa, Tyskland here I come!